Vi behöver bredda perspektivet

Många skulle vilja ge coronan en smocka och tids nog lyckas det kanske. Men vi är inte riktigt där ännu. Foto: Pixabay

Ledare 13.01.2022

Snart har coronaviruset och dess till synes oändliga mutationer och varianter hållit oss i sitt grepp i två års tid. Med facit på hand kan vi säga att det var bra att vi i mars 2020 trodde att allt skulle ordna sig bara vi härdade ut till midsommaren samma år. En total hopplöshet eller rentav desperation hade troligen spridit sig om vi kunnat se två år framåt.

Under månadernas och årens lopp har vi lärt oss ett och annat. Vi har tagit ett steg framåt, två steg tillbaka och sedan gått framåt med tillförsikt igen. Vi har tagit stora digitala kliv, vilka varit bra på många sätt, men som också har ställt till det i synnerhet för den del av befolkningen som inte behärskar datatekniken.

Nu börjar det snart vara dags att bredda perspektivet så att vi kan se på virusproblematiken med nya ögon. Så länge som de allra fattigaste i världen inte har tillgång till vaccin får vi förmodligen se viruset spridas och nya varianter dyka upp.

Även om vi inte längre reser lika mycket som förr finns det alltid personer som flyttar på sig i världen. Människor måste fortfarande resa i sina jobb, men dessa personer kan i viss mån kontrolleras genom tester och karantänsbestämmelser. Det som vi däremot inte kan styra är flyktingströmmarna och de kan plötsligt komma ännu närmare oss än de redan är. Läget är spänt mellan Ukraina och Ryssland, och länderna ligger inte långt borta från Finland. Det här och mycket annat är problem som vi inte kan blunda för bara för att vi bor i ett land som tillsvidare lever i fred.

Alla ser inte med blida ögon på regeringen som åter tar till hårda restriktioner och stänger ner delar av samhället. Många företagare är rejält illa ute och allt för många konkurser har redan skett. Ord som ”härda ut, kämpa på” börjar låta som ett hån speciellt inom hotell-, turism- och restaurangbranschen. Även lärare och studerande är utmattade av att leva i ständig ovisshet.

Ändå är det troligen just det vi måste göra. Vi måste härda ut två månader till och se om den tredje vaccindosen och en start med den fjärde får läget att lätta. Vi kan inte veta att det går just så, men vi måste fråga oss vilka andra val vi har. Klarar vi av att en majoritet av befolkningen insjuknar och är borta från sina jobb. Bussar slutar gå i storstäderna och sjukhusen kan ta hand om endast de mest akuta fallen då arbetstagarna ligger sjuka hemma. Hyllorna i livsmedelsaffärerna gapar tomma då ingen hinner fylla dem, eller då transporter inte når fram för att det inte finns någon som fraktar varorna.

Har vi den beredskap som behövs när vi ser på allt i ett vidare perspektiv, eller tvingas vi se vårt samhälle kollapsa? Det är svåra tider just nu men vi måste alla hålla ihop. Såsom presidenten sa i sitt nyårstal: ”För en nation kan nedrivande oenighet vara farligare än den egentliga utmaningen i sig. Det gäller inte enbart coronapandemin utan också den internationella stämningen.” (Carita Liljendahl/NÖ)