​LEDARE 16.3.2023

Finländarna har fortfarande en stark tro på framtiden och då det gäller vår möjlighet att påverka den. Tvärtemot vad vi allmänt kanske tänkt förhåller sig även unga entusiastiskt till framtiden. Rysslands anfallskrig har ändå påverkat framtidsvyerna kraftigt. Men varken kriget, inflationen, energikrisen eller coronapandemin har knäckt oss helt. Över 80 procent av finländarna anser att det är möjligt att påverka framtiden.

Det här framgår ur Framtidsbarometern 2023 som är en enkätundersökning som Sitra låtit utföra. I den utreddes hur finländare i åldern 15–84 år ser på framtiden. Enkäten besvarades av totalt 2 150 personer.

Det skulle vara intressant att få höra vilka svar invånare i Östnyland gav i en framtidsenkät. Och kanske ännu mer specifikt vad Lovisabor och Lappträskbor anser. Här talas det just nu mycket om vad bostadsmässan ska hämta med sig. Den ligger inom en nära överskådlig framtid, men förväntas ge positiva effekter också för flera år framöver. Hur många tror på dem? Bara de som är positivt lagda redan nu? Anser de efter mässan att den lyckades även om exakt allt inte blev som vi förväntade oss?

För att vi ska våga tro på framtiden krävs att vi redan i dag har en positiv grundsyn på livet. Den som är negativt lagd och målar det mesta i dystra toner vågar troligen inte tänka särskilt mycket på kommande tider.

Men hur skulle vår värld se ut om till exempel företag saknade visioner och framtidstro? Om Fortum inte hade haft förmåga att se långt in i framtiden och våga tro på den, skulle bolaget ha fått förlängt drifttillstånd då? Eller skulle Loval utan en tro på framtiden ha lyckats expandera så kraftigt som det gjort. Allt har ju sett nattsvart ut med corona, krig och skenande kostnader.

Nya Östis hade inte heller funnits om inte ett gäng entusiaster hade haft stark framtidstro för snart åtta år sedan. I dag måste vi orka tro att läsarna och annonsörerna vill ha kvar oss många år till.
​
Det borde ges plats för flera drömmar och mer högtflygande tankar om projekt som till en början verkar smågalna. Trist att det aldrig blev något av Kalle Jalkanens planer på odlingar på Hotel Skandinavias tak vid Karlskronabulevarden. Nu står huset tomt och förfaller. Potential för nästan vad som helst finns där, men vem vågar ha visioner och även förverkliga dem?

Något som börjar i liten skala, såsom Skeppsbron med Marja och Dierk Kühns satsningar för länge sedan, kan med åren växa sig stort. Om inte de hade haft tro på framtiden och varit sådana entreprenörer, skulle området då alls ha utvecklats så mycket som det gjort? Nu föds där nya idéer hela tiden, den senaste med korvgrillning utomhus är ett välkommet tillskott.

Låt oss våga lite mer och låt oss tro på en ljusare framtid, inte bara bokstavligt nu på våren utan även sedan nå höststormarna åter drar in. (Carita Liljendahl/NÖ)

​LEDARE 9.3.2023

I dagens Nya Östis har vi en insändare av Lovisabon Ulla Lindroos. Hon sätter på pränt det som många har funderat på under årens lopp, och som nu känns ännu mer akut och aktuellt då bostadsmässan närmar sig med stormsteg. Hur kan vi alla tillsammans bidra till att områden där mässbesökarna rör sig, då de inte är på Drottningstranden, snyggas upp?

Det förekommer olika former av förfall i vår stad. Lindroos nämner staket som borde få nya plankor, rengöras och sedan målas. Andra har under åratal pekat på gamla träbyggnader, till exempel vid Drottninggatan. Om de inte får rivas, hur kunde fasaderna snyggas upp? Tiden för större åtgärder börjar ta slut. Om fyra månader anländer de första gästerna till mässan.

Förberedelserna inför bostadsmässan är på målrakan. Det mest synliga sker på Lovisavikens östra strand där nya hus har rest sig. Men det sker också mycket i kulisserna. Företagare, föreningar och privatpersoner engagerar sig tillsammans och på varsitt håll. För en vecka sedan arrangerade stadens företagarförening en träff i Lovisavikens skola där arrangörer fick berätta vad de håller på med och intresserade fick ställa frågor och komma med idéer.

En fråga som engagerar många är parkeringsplatserna. Var ska de som kommer med privata bilar hitta P-platser? Ett alternativ är vid västra infarten där förberedelser för P-platser görs. Vi får hoppas att allt det här, och mycket annat som gästerna ska hitta till, får tydliga skyltningar.

Diskussioner lär föras om parkeringsböter och flitiga lapplisor som skulle anlitas under mässmånaden. Det är helt klart att trafikregler måste följas och förståeligt att den kommande mängden av fordon oroar många. Vi vet hur här ser ut under ett veckoslut då Lovisa Historiska Hus arrangeras. Under årens lopp har arrangörerna fått trafiken att löpa bra, men blir det nu helt vilda västern då vi kan vänta oss besök av uppskattningsvis 25 000 besökare i veckan under en månads tid?

Förhoppningsvis kan vi ändå glömma idén om parkeringsböter. Alla som någon gång besökt grannstaden Borgå känner deras flinka lapplisor. Fem minuter på fel plats och när du vänder ryggen till har du böteslappen på vindrutan. Det är inte ett sådant konkret minne som vi vill att mässbesökarna ska få av Lovisa. Istället ska vi marknadsföra staden som en plats där du kan parkera gratis nästan var som helst.

Och då vi nämner Borgå är det viktigt att komma ihåg att även om Lovisa ibland känner sig som en lillebror i jämförelsen, ska vi inte utesluta samarbete med grannstäderna. Samarbete gagnar alltid i längden, vi lär oss nya saker av varandra. Navelskåderiets tid måste vara förbi, likaså det att vi gynnar enbart personer vi känner sedan tidigare.

Innan mässan öppnar kommer arton nummer av Nya Östis ut. Passa på att skriva insändare. Ställ frågor till arrangörer, tjänstemän och förtroendevalda. Kom med idéer, och framförallt – hjälp till där du kan, till exempel med att snygga upp närmiljön. (Carita Liljendahl/NÖ)

LEDARE 2.3.2023

Ordet narrativ är ett ord som till lust och leda har använts i olika medier under de senaste åren. Det som inte lika ivrigt har förmedlats är vad ordet egentligen betyder. Narrativ innebär att något berättas, det kan betyda en berättelse eller uttrycker som verbmodus att något återberättas.

Uppmaningen att ta kontroll över narrativet kan vara uppmaning att ha kontroll över de historier som var och en av oss skapar genom våra liv och upplevelser. Genom att hålla koll på det vi förmedlar utåt, kanske vi till och med har aningen mera kontroll över det egna livet.

Men hur berättas de här historierna vidare oberoende om det handlar om en person eller ett företag? Vem är det som arbetar med texten och hur skapas exempelvis bilderna?

I dagens läge börjar det bli alltför lätt att kunna utnyttja artificiell intelligens till det här. Det finns textgeneratorer som med hjälp av ett klick kan skapa vad som än önskas. Till exempel i skolor har det uppstått problem då det är möjligt att göra sina skriftliga hemuppgifter med hjälp av textgeneratorerna.

Risken är att inget av det vi omger oss inom kort är skapat av människor. Det kan eventuellt kännas frestande att spara pengar och tid genom att knapra in de rätta variablerna och därmed få ett verk skapat. Det kan vara ett musikstycke, en animerad videosnutt eller varför inte en bok.

Kanhända framtidens kulturutbud inte består av vem som är mest själfull eller vältalig utan vem som skriver in de bästa instruktionerna för att maskinen ska spotta ut ett verk. Det här oberoende i vilken genre det handlar om.

Hur bra ett dylikt verk än kunde vara och hur förmånligt det än är så lönar det sig nu att grunna över om det här verkligen är något vi vill leva med. Kanske det är nu det borde dras upp riktlinjer såväl för framtida användning som för acceptans av fenomenet.

Vi lever på många sätt i en värld i vilken vi är omgivna av konstgjorda saker och ting. Är det verkligen så att vi också är beredda att lämna ifrån oss betydelsefulla bastioner såsom konst och kultur?
​
Nu är det särskilt viktigt att ta ett steg tillbaka och fundera på vad som är viktigt för oss. Väljer vi att använda det som grafiker, författare, konstnärer och musiker och andra artister skapat? Eller nöjer vi oss att omge oss med det som i princip har åstadkommits av en maskin?
​
Om valet inte görs av andra orsaker så borde det nog göras för att vi ska kunna hålla fast i de berättelser som våra liv och vår värld ger upphov till. Genom att även framöver låta människor ansvara för skapandet, kan vi kanske aningen längre hålla kvar såväl vår mänsklighet som vår medmänsklighet. (Marit Björkbacka/NÖ)

​LEDARE 23.2.2023
​
På snart dagen för ett år sedan inträffade det som få hade trott att var möjligt, Ryssland anföll Ukraina. Årsdagen uppmärksammar Nya Östis genom att för andra gången på ett år ha färgerna för Ukrainas flagga i vårt namn på sidan ett.

I början kände många av oss en stor oro över att kriget skulle eskalera och att pansarvagnar när som helst kunde rulla in över gränsen mot Finland. För även om nästan ingen längre trodde att sådana krig ens var möjliga blev det just ett sådant krig som Putins Ryssland började föra. Utöver den så kallade traditionella krigföringen har vi tvingats vänja oss vid olika slag av andra attacker, till exempel på cybernivå.

För ett år sedan hoppades vi alla att kriget inte skulle vara längre än några månader och att Ukraina skulle gå segrande ur det. Föga anade vi då att attackerna pågår ännu i februari 2023.

Ibland kan det kännas som att allt blir för mycket, då nyheterna dagligen handlar om krigets grymheter. Barn försvinner, människor torteras och konstskatter stjäls från ockuperade områden. All den dokumentation som görs ute på fältet och vid fronten är ändå absolut nödvändig med tanke på framtiden och att något slag av rättvisa ska kunna skipas. Det är svårt att förstå hur ond människan kan vara, men inget av det som har gjorts får glömmas.

Solidariteten med det ukrainska folket har varit, och är fortfarande, enorm och underbar att bevittna. Flyktingarna som har kommit hit har tagits emot med öppna armar och inte upplevts som parasiter som utnyttjar vårt välfärdssystem.

Det har varit rätt av Finland och av andra europeiska länder att göra den nya vardagen i det nya främmande landet så lätt som möjligt för ukrainarna. Inga besvärliga asylprocesser, inget papperskrig för att få möjlighet att jobba och tjäna pengar för sitt uppehälle. En modell att anamma också för andra nationaliteter i framtiden, då Finland behöver utländsk arbetskraft för att få alla arbeten utförda.

Ukrainarna har också visat sig vara flitiga arbetstagare. Ett exempel är de som tog över verksamheten i gamla Corint i stadsdelen Fredsby. De har lärt sig nya språk, de har gjort långa arbetsdagar med bara lite vila och de har fördomsfritt lyft fram egna recept samtidigt som de värnat om att de gamla favoriterna, bland dem berlinermunkarna, ska finnas kvar i disken.

De hundratals ukrainare som nu bor i Lovisa drömmer troligen alla om att en dag få återvända till sitt hemland. Allt som där dag efter dag bombas sönder och raseras bygger de överlevande oförtrutet upp igen, i dödsskuggans dal, i allt kaos som där råder. Till och med begravningståg marscherar värdiga genom sönderbombade städer och över dammiga ruiner.

Någon lär ha sagt så här: Om ryssarna slutar slåss, då slutar kriget. Om Ukraina ger upp, då finns Ukraina snart inte mer. Vi ska fortsätta stå vid Ukrainas sida och vi ska inte ge upp. (Carita Liljendahl/NÖ)

​LEDARE 16.2.2023
 
Just nu pågår barnens kulturveckor som riktar sig till barn i daghem, förskolor och skolor i Kymmenedalen och Lovisa. Även i hemmen är det möjligt att ta del av program av varierande slag.
 
Det är viktigt att det erbjuds kultur i olika former till varierande målgrupper. Det är även av stor betydelse att kulturen finns närvarande, lättillgänglig för alla, året om, oavsett boplats. Den 19 januari 2023 rapporterade Svenska Yle att boksamlingarna på biblioteken har krympt. Därtill blir biblioteksbesöken glesare. I dag lånar bara var tredje finländare böcker på biblioteket, medan varannan gjorde det ännu på 1990-talet. Susanne Ahlroth, överinspektör för biblioteksväsendet vid Regionförvaltningsverkens svenska enhet, ser utvecklingen som oroväckande. “Biblioteken har förändrats ganska mycket sedan nittiotalet. Man kan vara biblioteksanvändare trots att man inte lånar böcker. Men bibliotekens grunduppgift är fortfarande att främja läsning och litteratur. Det gör ingen annan på samma sätt i samhället”, säger Ahlroth.
 
Att böcker är lätta att få tag på har också en stor betydelse för att upprätthålla läsintresset. I det här syftet spelar bokbussen, framför allt för läsare på glesbygden, en stor roll. Därtill finns så kallade bokbytarhyllor placerade på olika håll i nejden. Litteratur finns alltså tillgänglig för dem som vill ta emot den.
​
Det är möjligt att ta till sig litteratur i olika former. Ljudböcker, som har blivit allt populärare, har också lockat nya läsare. Digitala böcker och pappersböcker ska inte ställas mot varandra. Olika format kompletterar varandra.
 
Det är viktigt att det finns mångsidiga alternativ och olika slags texter tillgängliga för att tända läsgnistan och stöda läsning som ett fritidsintresse. En god läskompetens stärker den positiva attityden till läsning.
 
Antalet böcker i hemmet, dagliga lässtunder och regelbundna biblioteksbesök har stor betydelse för barnets läsvanor. Hur mycket läses det i de finländska barnfamiljerna? Enligt undersökningen ”Varhaislapsuuden lukuhetket tukevat lukutaitoa” (Onnimanni 1−2/2018) av Lerkkanen, Salminen och Pakarinen gjord bland finländska föräldrar till barn i 2−3årsåldern läser drygt 30 procent av mammorna och under 25 procent av papporna högt för sina barn. Varför är högläsningen så betydelsefull? I Språktidningen (2/2015) skriver Johanna Westerlund ”Det finns tecken på att högläsning kan bidra till en bättre språkkänsla, större ordförråd och ökad läslust. Andra effekter är att fantasin, empatin och kreativiteten utvecklas”.
 
Förutom att högläsningen berikar barnets språk drar hela familjen nytta av den. Den stärker känslan av samhörighet och förbättrar förmågan till interaktion. Det är alltså dags att göra läsningen trendig igen. (Anna Johansson/NÖ)

LEDARE 9.2.2023
 
Det dröjde länge innan två insändarskribenter fick svar på frågor det hade ställt via Nya Östis insändarspalt. Men nu kom svaret äntligen och vi tackar för det. 
 
Allting fick sin början då Nya Östis i slutet av september intervjuade Stefan Baumgartner. Han hade fått nog av att funktionshindrade inte längre kunde få taxiskjutsar lika smidigt som tidigare. När taxibolaget Taxi Helsinki efter konkurrensutsättning från den första september tog över förmedlingen av de dessa uppstod problem.  
 
Sedan dess har Stefan Baumgartner intervjuats också av andra tidningar och av Yle. Han har dessutom skrivit flera insändare som publicerats i Nya Östis. Nyligen ställde även Maria Slangus frågor som gäller denna serviceform. ”Det vore rimligt att inte bara Stefan Baumgartner utan alla vi invånare i Lovisa skulle få veta hur staden har ordnat det. Färdtjänsten borde väl kunna ordnas på ett fungerande sätt åtminstone nu då social- och hälsovården sköts av Östra Nylands välfärdsområde”, skriver Slangus. 
 
Under hösten var tystnaden total. Då borde Lovisa stad, kanske grundtryggheten i första hand, ha läst Nya Östis och svarat på Baumgartners frågor. Efter årsskiftet flyttades ansvaret för servicen till Östra Nylands välfärdsområde, och i dag får vi äntligen svar i insändarform av Max Lönnqvist som är välfärdsområdets direktör. 
 
Flödet av nyheter och åsiktsyttringar i olika medier är enormt i dag, så en viss förståelse kan vi ha för att svaret dröjde. Men dryga tre månader är ändå en ganska lång tid. Möjligtvis började det röra på sig i kulisserna efter att Nya Östis den 28 januari på nytt hade länkat till septemberartikeln på Facebook, och ställt frågan där i samband med inlägget. Finns det någon i ansvarsposition som kan svara på Baumgartners och Slangus frågor, undrade vi. 
 
Kanske det är så att vi måste börja använda sociala medier för att nå ut med våra frågor. Ett annat alternativ är att mejla insändarna till de personer som borde svara. 
 
Det här med kommunikation är inte alltid lätt, men det är oerhört viktigt att den som frågar får svar. Får du inget svar på till exempel ett mejl börjar du undra om det alls gått fram. Energi går åt till att fundera på saken och snart skickar du ett mejl till och frågar om det första kommit fram. Får du inte svar den gången heller är det inte konstigt om du känner dig nonchalerad. Den du vill nå anser att dina frågor inte är viktiga. 
​
Nya Östis har också i andra sammanhang, till exempel via korta nyhetsartiklar, bett om svar på frågor av bland annat stadens tjänstemän. I synnerhet då som vi inte har fått svar på mejl som vi har skickat. Sorgligt sällan har dessa upprop lett till reaktioner hos dem som borde ha svarat. 
 
Inom den kommunala förvaltningen lär en svarstid på två veckor vara acceptabel. Är frågan svår att reda ut kanske dessa veckor behövs. Men att inte svara alls, ens med ett ”tack, vi återkommer” är inte acceptabelt. (Carita Liljendahl/NÖ)

​LEDARE 2.2.2023

Enligt olika mätningar är vi finländare världens lyckligaste folk och omgivna av mera skog än i de flesta andra länder på jorden. Men hur vi ska förvalta och sköta landets viktiga naturresurs, därom råder delade meningar. Dagens metoder såsom nyttjande av kalavverkning vid förnyelse av gammal skog borde upphöra, anser inte endast de allra grönaste. 

Skogssektorn har svårt att få sin röst hörd. Alla litar inte ens på vår internationellt erkända riksskogstaxering som pågått i över hundra år. Enligt den har vi mera skog än någonsin förr. Skogen tar inte slut, utan kolförrådet ökar fortsättningsvis, låt vara att den årliga tillväxten temporärt har minskat. Rubriker i medierna framför ändå att det är fråga om en stor minskning av kolfixeringen.  

Sluta upp med kalavverkning, till att börja med i statens skogar! Så kräver den gröna rörelsen, som gärna riktar samma krav mot de privata skogarna. Forskning visar att det i genomsnitt blir en ekonomisk förlust på 25–35 procent under en omloppstid om skogsägaren övergår till ett hyggesfritt skogsbruk, också kallat kontinuitetsskogsbruk. Argumenten för ett förbud mot kalavverkning utgår främst från främjande av naturens biodiversitet och kolbindning.  

Finns det då ingen gyllene medelväg, en kompromiss som alla kan enas om? Någon snabb lösning tycks inte ligga på lut. Utbyte av fakta och kommunikation har en viktig roll. Ansträngningar görs av många skogs- och andra organisationer för att skapa en balanserad dialog mellan olika användargrupper av skog.  

Att förmedla skogsvetenskapliga resultat hör inte till det allra enklaste. Skogs- och miljöforskarna är dessutom på många punkter oeniga om det bästa receptet för att stoppa den påstådda utarmningen av vår skogsnatur. Att få svar på frågan ”vilka arter har försvunnit på grund av det moderna skogsbruket” tycks vara svårt. Många arters fortbestånd är hotade, men nya arter uppenbarar sig också. Naturen är dynamisk. 

Skogen är till två tredjedelar i privat ägo. Skötselbeslut fattas av ägarna med stöd av skickliga skogsfackmän som har att ta en massa synpunkter i betraktande, också mångahanda naturhänsyn. Ett skogsbestånd huggs endast om skogsägaren så önskar, likaså fattas ett fredningsbeslut av ägaren. Att frivilligt skapa skyddsområden är inte sällsynt idag, särskilt som stöd- och kompensationsformerna har blivit bättre. 

Begreppet mångbruk har tyvärr hamnat i skymundan i dagens diskussion. Med termen avses att våra skogar, också de privatägda, oftast kan användas för många syften samtidigt. Allemansrätten tryggar en fri tillgång att röra sig i skogen och plocka bär och svamp. Viktiga biotoper åtnjuter skogs- och naturskyddslagarnas skydd. I ekonomiskogarna säkerställs hänsyn till mångfald och naturvård också via de certifieringssystem som skogsbruket har förbundit sig till.  Summa summarum, låt oss fortsätta njuta av att vara världens lyckligaste och försöka diskutera skog mera balanserat. (Jan Heino/NÖ)
​​

​LEDARE 26.1.2023
 
Nio veckor återstår till riksdagsvalet som avgörs söndagen den andra april. Förhandsröstningen pågår den 22–28 mars 2023. Tiden går fort, så med andra ord – snart är vi där. 
 
Någon större aktivitet har inte ännu förekommit då det gäller debatt och marknadsföring av kandidater. Några enstaka tillställningar med kaffe och dopp har arrangerats och nyligen annonserade Svenska folkpartiet i Nya Östis om sina träffar som ägde rum utanför några större dagligvaruaffärer. Således är kampanjerna igång men de lär få mera fart ju längre vårvintern framskrider. 
 
Det blir intressant att se var och på vilket sätt kandidaterna väljer att marknadsföra sig. Traditionellt via papperstidningar och med plakat längs vägrenarna, eller sätter de allt mer fokus på sociala medier? Att välja kanal kan inte vara lätt i dagens läge då det gäller att nå invånare i alla åldersgrupper. De äldre, som ofta är trogna väljare läser förmodligen ännu annonser i tidningar eller studerar gratisreklam. Men de är inte heller främmande för nyare former av marknadsföring, även om många uppger att de är trötta på att så mycket försvinner och rinner förbi i det stora digitala flödet, eller i värsta fall inte syns alls. 
 
En annan fråga är, hur intresserad är den yngre generationen av riksdagsvalet? Känns arbetet som utförs i granitborgen avlägset och främmande i de ungas vardag? 
 
Att överlag få människor i dag att känna sig delaktiga i de olika processer som i allra högsta grad påverkar deras liv är inte lätt. Bilden vi får av diskussioner och beslut via de stora mediekanalerna, till exempel i tv, beskriver ofta tvister och på vilket sätt olika partier är i luven på varandra. En sällsynt enighet fick vi ända glädjande nog uppleva under en kort tid då det gäller kriget i Ukraina och vilken hjälp Finland skulle bistå med. Det blev då inte ens bråk i frågan om att ta emot flyktingar, en fråga som annars splittrat partier. 
 
Vi vill gärna se mera enighet, mindre tjafs och bråk. Samtidigt talas det ofta om att vi måste få ha olika åsikter och de ska luftas, annars kan vi inte påstå att vi lever i en demokrati. Yttrandefriheten lyfts också fram som argument. Helt korrekt så, men det finns olika sätt att diskutera och vi kan bemöta varandra på ett korrekt sätt, agera i en konstruktiv anda. 
 
Då pandemin nu släppt sitt värsta grepp om oss är det åter möjligt att träffas öga mot öga på torg, i affärscentra och i cafeterior. Vi hoppas på aktivitet bland kandidaterna där, men också att de gör sig synliga med annonser i traditionell media och framför allt med insändare på debattsidorna. 
 
Nya Östis har som vanligt spalterna öppna, såväl för annonser som för insändare. Bägge noteras garanterat av läsarna, och den som har haft en annons i papperstidningen når också nästan 5000 medlemmar i vår Facebookgrupp där det är tillåtet att en gång sätta samma annons som funnits i tidningen. (Carita Liljendahl/NÖ)
 

 
LEDARE 19.1.2023
 
Mindre än ett halvt år återstår tills vi skriver fredagen den sjunde juli, som är bostadsmässans första dag. Den första augusti 2019 skrev jag min första ledare som chefredaktör och konstaterade då att det ska bli spännande att följa med utvecklingen kring mässan. Då fanns bara en stor banderoll på väggen till Valintatalo. I dag finns den affären inte kvar, där ligger en ny väganslutning till Drottningstranden. 
 
Med facit i hand vet vi att det inte blev någon ny välfärdshall på området. Men det blev allt möjligt annat i stället. Den fina parken och spångarna som banar väg genom vassen finns redan där. Flera privata bostäder formar sig och ett våningshus har redan ändrat konturen för hela området då det beskådas från den västra stranden. I somras brummade mudderverken på och flitens lampor har nu också lyst upp området under vår mörkaste årstid. 
 
Nya Östis skrev att olyckskorparna kraxade för fyra år sedan och de kraxar fortfarande. Många oroar sig för stadens ekonomi, skjuter mässan den helt i sank? Oron är till viss del befogad, men allt som handlar om pengar och framtid har inte med mässan att göra. För fyra år sedan kunde ingen ana att ett krig skulle bryta ut i Europa och vilka följder det skulle få. 
 
Vi frågade 2019 hur mässan marknadsförs utåt och det är en fråga vi återkommer till. Har tillräckligt gjorts eller går det att kasta mer kol in i ångpannan för att Lovisatåget för bostadsmässan kan tuffa ännu effektivare framåt? Hur kan arrangörerna på bästa sätt ska nå alla östnylänningar som vill vara med och göra mässan lyckad? 
 
Nya Östis har också skrivit om förbindelsetrafikens betydelse. Det måste finnas något slag av matartrafik och den borde vara gratis för besökarna, eller fås mot en låg ersättning. Dels handlar det om små bussar eller andra fordon som ser till att människor kommer från centrum till mässområdet och till västra stranden, dels om fordon som transporterar besökarna till Strömfors. Det var en glädjande nyhet att Strömfors bruk valdes till ett officiellt kompletterande mässobjekt. Där är fokus på den historiska miljön som ett komplement till allt det moderna och nya som besökarna får se på Drottningstranden. Naturupplevelser bjuder Strömfors också på, och vi ska inte glömma att även Lovisa som stad med viken och åsen kan erbjuda sådana. 
 
Vi vet att det sjuder i kulisserna och det finns otaliga människor i olika slag av grupper som jobbar frenetiskt för att mässan ska lyckas. Bland annat arrangeras en kurs för mässvolontärer. De som vill sälja produkter eller på annat sätt vara synliga på torget i Lovisa eller på västra strandområdet får redan nu anmäla intresse för det. 
 
Inkvarteringsfrågan är också viktig. Har vi tillräckligt med övernattningsplatser för alla som vill stanna i Lovisa mer än en dag? Hoppas att kursen om boknings- och inkvarteringssystemet Airbnb får många intresserade och likaså hoppas vi att det finns tillräckligt med platser där besökarna kan äta, såväl snabbmat som mera exklusivt på restaurang. 
 
Ett halvt år går fort, snart är det sommar. (Carita Liljendahl/NÖ)

LEDARE 12.1.2023

Det finns en liten ö som heter Eigg. Nyligen visades ett program om ön i Sveriges tv. Tillsammans med öarna Rum, Muck och Canna utgör Eigg en skärgård som finns i Inre Hebriderna i norra Skottland. Isle of Eigg är gemenskapsägt och har en befolkning på drygt hundra personer.

Att dra paralleller till och göra jämförelser med Lovisa kan verka långsökt, men tankarna infinner sig ändå under programmets gång. På Eigg är alla med och diskuterar nya projekt för att komma fram till de bästa lösningarna som gynnar alla. Invånarna jobbar utgående från gemensamma principer för att till rimliga kostnader få varmt vatten och tillgång till grön elektricitet. De bygger energisnålt och planterar träd som på sikt ska förse dem med ved. Så kunde allt fler agera.

Den som inte dagligen kan välja och vraka i stora köpcenter eller i olika kedjors livsmedelsaffärer vänjer sig vid att köpa så lite som möjligt. På Eigg odlar invånarna rotsaker och grönsaker, de komposterar avfall som förvandlas till jord att odla i. De bakar förstås också sitt eget bröd.
Medan tv-programmet rullar på nuddar tanken ofta vid Lovisa då det handlar om öinvånarnas vilja att komma överens. Alla är inte per automatik av samma åsikt från början men då olika ärenden diskuteras på möten leder de till kompromisser som accepteras just för att alla har fått säga sin åsikt.

Ofta handlar det om balansgång då åsikter ska vädras, och nackdelar vägas mot fördelar. Företagaren Airi Kallio, som Nya Östis har födelsedagsintervju med i dag, tycker om att gå rakt på sak, tavastlänning som hon är. Somliga uppskattar det sättet, andra har svårt med människor som inte lindar in sina ord och gör omskrivningar. Kallio har i ett annat sammanhang via Nya Östis tidigare lyft fram de problem hon ser att finns inom kommunikationen mellan företagare och tjänstemän i Lovisa. Hon har inte alltid fått svar på mejl eller ringbud, så här har Lovisa fortfarande mycket att göra.

Lyckligtvis fortsätter föreningen Lovisa Företagare även i år sitt enträgna arbete med att utveckla kommunikationen mellan företag, invånare och stadens tjänstemän. Bland annat vill föreningen samarbeta allt mer också med lokaltidningarna. Så det finns hopp om att kommunikationen i framtiden löper bättre.

Att jämföra livsstil och tankesätt i Eigg med vardag och företagsamhet i Lovisa är kanske inte långsökt ändå. Det finns fördelar och nackdelar med små samhällen där ”alla känner alla”. Och trots att världen och samhället är och blir allt mer globalt inriktat, så finns det indikationer som pekar på att människor vill återgå till en livsstil där vi tar hand om varandra och lever mer i symbios med naturen.
​
Eigg är inte ändå så isolerat att inga turister hittar dit. Tvärtom erbjuder öns företagare upplevelseturism, och det är många som åker dit för att lära sig hur de kan leva enklare och på ett miljövänligt sätt. Något för Lovisa att ta efter? (Carita Liljendahl/NÖ)