Våra värdefulla dialekter

Språkbruket på våra sommarteatrar är rikt, såsom då Lurens sommarteater i fjol gav Den hejdlösa husan. Foto: Mats Tuominen

LEDARE 25.5.2022

Kommer våra dialekter att fortleva? Vilken är deras ställning och roll i Svenskfinland? Frågorna kring dialekterna, vårt rika lokala språkbruk, är många och intressanta. 

För inte så länge sedan ansågs det ofint att tala dialekt. Det gällde att hålla sig till den vedertagna, allmänna finlandssvenskan, annars kunde det exempelvis hända att landsbygdens skolelev blev mobbad i staden. I detta hänseende har en förändring skett, dialekter behöver inte alltid undvikas. Det finns idag språkvetare som vill att vi ska omhulda det språkarv som vi har i våra dialekter. 

”Ein stein, eitt trää, i trä eitt ikorn.” Så skrev en elev enligt Olle Sirén, lärare i modersmål vid Lovisa Svenska Samlyceum, hela sin folkskoleuppsats under rubriken ”min hembygd”. Historien väckte munterhet och var en god inledning till hans utläggning om dialekterna och deras användbarhet. 

Olle Sirén ansåg att dialekterna är värdefulla. Han nyttjade exempel på hur de underlättar rättskrivningen för dem som kan sitt bygdemål. Dialektens långa diftonger indikerar att e ska användas, inte ä, och vice versa. Kanske viktigare än själva rättskrivningsregeln var lärarens öppet uttalade respekt för det språkliga arv som finns i våra dialekter. 

Våra folkmål har en kraftig lokal anknytning. Trots att nylänningar och österbottningar har en stark språklig samhörighet kan det vara skäl för en Närpesbo att inte ta till den frodigaste närpesiskan om hen vill göra sig förstådd i östra Nyland. Och Liljendaldialekten som starkt påminner om dialekter i norra svenska Österbotten förstås kanske inte lika väl i Malax.  

En del språkforskare uttrycker oro över hur våra bygdemål ska överleva i en tid av datorer och sociala medier. Andra språkvetare framför att risken för ett försvinnande är liten, men att dialekterna inte är statiska, utan hela tiden genomgår förändringar. Ibland, men rätt sällan förekommer det radioprogram i vilka bygdemål används. I tryckt form är inslagen också få. NÖ bjuder på kåserier som nyttjar dialekt, främst tack vara sin förra chefredaktör. Just denna genre är typisk för hur vi brukar folkmål i tryck idag. 

Revyer och sommarteatrar odlar ofta med framgång dialekternas möjligheter. De humoristiska namnen på lokala revyer har ofta försatt publiken i uppsluppen stämning redan innan föreställningen börjat, exempelvis Liljendalrevyer såsom Bräckombeina, Skuribulla, Svipuris och Fjåsågär. För den i dialekter oinvigde har innebörden i titlarna vanligen klarnat under föreställningens gång. 

Dialekter har alltså ett eget, stort värde, men det kan behövas urskiljning när och hur de används. I lokala och familjesammanhang finns det ingen orsak att undvika sitt bygdemål. För folkliga revyer och lokalteater kan dialekten vara en given språkform, ofta tillsammans och uppblandat med normalsvenska. Inför myndigheter och i officiella sammanhang har det som vi kallar standardspråk förstås sin givna plats. (Jan Heino/NÖ)​


​