Våga visa vad du känner

LEDARE 23.12.2021
Det är julfesternas och julmiddagarnas tider för många föreningar och företag. Vi äter gott, ibland dukas det till och med ett överflöd, och alla närvarande orkar inte äta upp sina portioner. Hur bra skulle det inte kännas då om resterna kunde ges till personer som inte har råd att köpa julmat till sig och familjen. Det skulle inte direkt handla om resterna från tallrikarna, men outnyttjad mat från skålar och uppläggningsfat. I dag får vi ju tyvärr inte ens ge denna mat till grisarna såsom vi fick göra förr.

Förr lär det också ha gått till så att julmat som blev överstående, rester som skulle ha slängts bort, packades ihop och lades utanför dörren till Hotell Skandinavia på bakgården i Lovisa centrum. Dit kunde samhällets utslagna komma för att hämta mat till sig själva om de så ville.

I dag ser man inte längre dessa så kallade ”polityrgubbar från Essobacken”, och bra så. Men det finns fortfarande människor som saknar bostad och som har olika sociala eller mentala problem. De här personerna är dock mer eller mindre osynliga för gemene man i gatubilden. I dag är det svårt att veta vem som har problem, de syns inte alltid på ytan. En person kan vara välklädd och ansiktena bär inga sotiga spår från lägerelden på tippen. Utåt sett ser det ut att gå bra för personen som har bil och villa, familj och djur. Men bekymren finns där ändå.

Att hålla fasaden är för många väldigt viktigt. Det får inte synas att äktenskapet knakar i fogarna, att alkoholen tar för stor plats i vardagen, att hyran är obetald och att andra fakturor lägger sig på hög. Tröskeln att be om hjälp eller att berätta om oro och ångest är hög, även fastän nära vänner finns. I värsta fall kan denna ”lägga locket på”-attityd få katastrofala följder med stor tragik som tynger släkt och vänner i årtionden. Vi vet alla hur det går om vi med våld försöker hålla locket på en kokande gryta utan att stänga kokplattans värme. Något kokar över eller exploderar.

Även om vi inte längre kan donera överbliven mat till behövande på samma sätt som vi gjorde för femtio år sedan finns det många andra sätt att hjälpa. Insamlingar av olika slag, vars pengar går till gåvokort för matinköp via diakonin. Vi kan också köpa julklappar till barn i familjer som inte har råd att köpa gåvor.

Men allt ska inte behöva kretsa kring pengar. Att säga tack, att le mot såväl personer som du känner som mot främmande människor, det kostar ingenting. I dessa coronatider vågar alla inte krama varandra, men att lägga en hand på en axel eller på en arm och låta den stanna där ett par sekunder är en gest som vi inte får låta falla i glömska. Finländaren är inte okänslig men det här med att visa vad vi känner kunde vi bli bättre på.

Kanske det kan bli vårt nyårslöfte? Att säga tack lite oftare, att le, att våga beröra och vidröra våra medmänniskor. Nya Östis önskar er alla en fridfull jul- och nyårshelg! (Carita Liljendahl/NÖ)