Svårt att säga förlåt?

LEDARE 14.9.2023 

Mycket har den senaste tiden kretsat kring frågor som berör vilka åtgärder mot rasism som måste vidtas i Finland. Vi är många som med intresse, och kanske också med såväl misstro som förskräckelse och en känsla av uppgivenhet, följt med de eskalerande debatterna i olika kanaler. 
​
Det är oerhört viktigt att de här diskussionerna förs och att regeringen fick ihop sitt meddelande om främjande av likabehandling, jämställdhet och icke-diskriminering. Det bör nu omfattas av alla och ses som ett rättesnöre även för var och en medborgare i Finland. Statsminister Petteri Orpo (Saml) försöker vara tydlig, han har satt ner foten och säger att inga avvikelser från meddelandet kan godkännas. Bryter någon mot reglerna behandlas dessa fall alla separata för sig. Vi hoppas att vi ska kunna lita på det här budskapet och direkt få se vilka åtgärder som vidtas mot dem som inte följer direktiven. 

Att hålla strama tyglar blir lättare sagt än gjort eftersom det redan förekommer nonchalanta axelryckningar och höjda ögonbryn. ”Det där är väl bara ett papper. Vi kan säga att vi håller med, men vi gör sedan ändå så som vi själva vill och så som våra väljare förväntar sig att vi ska göra”. 
Att det dessutom ges utrymme till massor av olika tolkningssätt, till exempel de som diskuterades efter att riksdagsledamot Teemu Keskisarja (Sannf) använt n-ordet då han fick tala i plenisalen, gör inte den komplexa rasismfrågan lättare. Det blir troligen stor uppslutning då Keskisarja instundande lördag, den 16 september, klockan 13 intervjuas i bokcaféet i servicehuset Esplanad i Lovisa. 

Kampen för likabehandling och icke-diskriminering fortsätter hela tiden och måste utgöra en viktig del av allas vardag. Vi kan fråga oss vilken betydelse det har att säga förlåt och när vi kan förvänta oss, eller önska oss, att någon säger förlåt. 

I Psykologguiden på nätet säger legitimerade psykologen Jenny Klefbom såhär: ”För att ett barn ska börja fundera i konfliktlösningstermer är det första som krävs att barnet förstår den andras synvinkel”. Den empatiska förmågan hos barn utvecklas då vi pratar om hur det känns för andra och hjälper barnet att ta del av den andras perspektiv. Sedan är det bra att låta barnet komma med ett eget förslag på hur konflikten kan lösas. ”Hur ska vi göra nu, vad kan du göra för att det ska bli bra igen?”. Samma regler kan användas för vuxna. 

Alla har vi varit barn och för oss alla finns det grundläggande orsaker till att vi till exempel agerar rasistiskt. Egentligen borde det inte vara svårt för sannfinländarna Riikka Purra och Ville Rydman att bara stiga upp i plenisalen och säga, ”jag ber uppriktigt om förlåtelse och jag hoppas att alla dem som jag har sårat kan förlåta mig”. 
​
Men det är svårt att säga sådant som en person inte med handen på hjärtat menar. Det är väl ungefär där som vi befinner oss nu. (Carita Liljendahl/NÖ)​