Liljendalandan lever kvar

Skidåkaren Lindholm i tandläkarstolen i årets Liljendalrevy lockade till många skratt. Foto: Märtha Vesterback

Ledare 14.3.2024

Liljendal, som i dag är en by i staden Lovisa, men som fram till kommunsammanslagningen 2010 var en självständig kommun, hade en gång en slogan som sade mycket om orten. ”Liten, bättre, Liljendal”. Liljendalandan var stark innan fusionen, upplevde kanske sedan en svacka och identitetskris, men ser vi på läget i dag kan vi säga att den goda andan och sammanhållningen i byn inte har försvunnit någonstans. Den har troligen stärkts efter fusionen.

Liljendalrevyn är bara ett exempel på det här. Årets revy ”Blåddrån” är den 46:e i ordningen och vi kan säkert se fram emot ett femtioårsjubileum om fyra år. På scenen står varje år garvade amatörskådespelare som varit med många år, men varje vår kommer också nya förmågor med.

Revyn samlar år efter år stora skaror av kulturvänner från hela Lovisanejden men också från grannkommuner och städer och även från andra håll i Svenskfinland. Den har kanske lite samma samlande effekt som Östra Nylands dåtida och Nya Östis läsarfester. Människor kommer för att träffa vänner och bekanta. I pausen hörs många glada skratt och ett gemytligt sorl. Då revyn pågår uppstår ibland diskreta fniss, ibland rungande skrattsalvor i bänkraderna, varvade med medryckande musik.

Årets revy blev för Nya Östis chefredaktör en ögonöppnare på många sätt. Att allting kändes som förr då vi kom in i Liljendalgården var inget nytt. Mycket av interiören och arkitekturen är såsom de alltid varit, ända sedan danserna i ungdomstiden. Det kändes välkomnande. Lokalen har fräschats upp genom åren, men inga stora ingrepp som skulle ha förstört det genuina har gjorts.

Sedan är det också något med hela andan bland dem som kommer för att se revyn. De flesta känner varandra på något sätt, korta hälsningsfraser byts, ryggdunkningar och handskakningar likaså. Men även längre samtal förs. De kan till exempel handla om knäproteser som det gjorde i lördags då vi satt där i väntan på ambulans.

Att en människa inte blir lämnad till sitt eget öde, ensam i en kal korridor, betyder mycket. För en som har smärtor är 55 minuters väntan på ambulans lång. Men att sitta i Liljendalgårdens aula kändes nästan som att vara hemma, då det utöver nära och kära i publiken också fanns personer från revyns arrangörsförening som stöttade.

Om det stora välfärdsområdets nya rutiner finns det många åsikter, och erfarenheter av dem hann också utbytas i väntan på ambulansen. Litet har blivit stort, men i detta fall fungerade allt slutligen klanderfritt då ambulansen äntligen kom.

Sättet hur vi bemöter varandra betyder mycket. Varenda person som stannar upp och frågar hur du mår gör dig varm om hjärtat.

Första akten tillbringades inne i ambulansen. Servicen var god och det blev till och med några skratt. Andra akten kunde upplevas inne i föreningshuset utan större smärtor.
​
Du som ännu inte sett ”Blåddrån”, ta och gör det. Sex föreställningar återstår och utöver roliga sketcher får du uppleva den sanna Liljendalandan. (Carita Liljendahl/NÖ)