Den digitala otryggheten

Turen till affären ska kännas trygg, så att taxin kommer på avtalad tid och att service kan fås på modersmålet. Foto: Pixabay/Kevin Phillips

LEDARE 29.9.2022

​När och varför gick det så att tillgången på personlig service försämrades eller försvann helt och hållet? Vi lever i något som vi borde kunna kalla välfärdssamhälle. Ändå matas vi dagligen med nyheter om hur läget är till exempel inom vårdsektorn. Vårdarna upplever att deras arbete inte uppskattas och att de förtjänar högre lön. Deras rätt att strejka har ifrågasatts då patientsäkerheten står på spel. 

Nu har vi också taxiproblematiken. Nya Östis har i dag intervjuat personer som drabbats av den ändrade servicen. En ny beställningscentral för färdtjänst inledde sin verksamhet den första september. Kunderna finns i Askola, Lovisa, Sibbo och Borgå. Centralen har hand om persontransporter som grundar sig på socialvårdslagen och på lagen om service och stöd på grund av handikapp. Taksi Helsinki ansvarar för den gemensamma beställningscentralen. Transporten kan beställas genom att ringa, skicka textmeddelande eller mejl, eller genom att använda en applikation.
​ 
Det nya systemet har dessvärre inte fungerat klanderfritt. Ramarna för livet, som för en rörelsehämmad redan är snäva, har blivit ännu snävare. Livslusten har naggats i kanterna. 

Innan den nya beställningscentralen inledde sin verksamhet utgjorde butiksresan en guldkant i tillvaron för en rörelsehämmad person i Lovisa. Taxin anlände på avtalad tid och chauffören hade tid att gå in till affären och hjälpa kunden. Det nya systemet, som troligen var avsett att göra saker och ting smidigare, blev ändå en mardröm för många. Ibland kom taxin inte alls och då den kom skulle alla ärenden skötas snabbt. 

Bokningssystemet har visat sig ha brister, och brister finns också i språkkunskaperna. Service ges inte alltid på svenska. Persontransporter till och från affärer, apotek, gymnastikstunder och andra platser dit kunden vill åka, handlar inte om liv och död – men att få tala sitt modersmål borde ändå vara en rättighet för var och en. De som har olika handikapp och specialbehov måste få känna extra trygghet, både så att de vet att en beställd taxi kommer och att de kan få tala sitt modersmål. 

Dagens samhälle är väldigt långt digitaliserat och mycket kan skötas på ett smidigt sätt under vilka tider på dygnet som helst. Men digitaliseringen har också lett till att särskilt äldre personer, eller personer med minimalt digitalt kunnande, blivit marginaliserade. De är beroende av släktingars, grannars eller vänners hjälp, numera i otaliga olika ärenden. Utan identitetskort och bankkort med personliga koder, och en telefon dit verifieringsmeddelanden kan skickas, kommer vi inte långt. 

I den digitala världen borde allt vara möjligt, men tyvärr har mycket blivit omöjligt och därmed skapat otrygghet. Vi måste hitta den gyllene medelvägen där människan står i fokus och där det digitala är det hjälpmedel som det från början var ämnat att vara. (Carita Liljendahl/NÖ)
​