Den ukrainska familjen Kalashnikov flyttade till Finland för ett drygt år sedan, och har nu rotat sig socialt i Lovisa där de fem barnen går i skola eller dagis. Men nu ska familjen ryckas upp igen som en följd av Migrationsverkets anbudstävlingar.

LOVISA Familjen Kalashnikov tvingas nu flytta tillbaka till Strömfors som visade sig vara en betydligt sämre ort med tanke på familjens fem barn.
– Vår yngsta dotter och son har trivts så bra på Fredsby daghem att de velat gå dit även på veckosluten, säger fadern Anton Kalashnikov. Och de tre äldre barnen har trivts bra i Harjurinteen koulu, där de lärt sig finska och fått nya vänner.
Det var det finska utbildningsväsendet och de fina daghemmen som fick familjen att vilja stanna just i Finland.

De anställda på mottagningscentralen i Lovisa har alla lagts med munkavle, och får inte med ett ord kommentera konsekvenserna av att mottagningsoperatören i Lovisa byts ut den 30 april (Peik Henrichson/NÖ).
​
Läs mer i Nya Östis torsdagen den 21 mars 2024.

Strömforsbon Mathilda Maria Backström överlevde Titanic tragedin 1912. Hennes man Alfred och två äldre bröder Vilhelm och Birger gick ett annat öde till mötes och följde med Titanic i djupet. I Nya Östis den 21 mars kan ni läsa Mathildas historia. Mathilda var skibentens mormors mormor. 

STRÖMFORS Mathilda Backström (f. Gustafsson) föddes den 28 juli 1878 i byn Kejtala i Strömfors.  Vid den här tiden var det många i Finland och i övriga Norden som reste över Atlanten för att söka lyckan i Amerika, där det fanns arbete. 

Mathildas, Alfreds, Vilhelms och Birgers resa startade den första april 1912. Mathildas storebror Viktor spände för gårdens häst och den första etappen av den långa resan åkte sällskapet hästskjuts. I Lovisa tog de tåget till Lahtis. 

Så här berättar Mathilda om Titanic : ”Då vi steg ombord på Titanic blev jag förbluffad av hur fint det var fastän vi reste i tredje klass. Först tittade vi på alla sevärdheter, sedan vandrade vi på de ståtliga mellandäcken och lyssnade på musik och sång. Vi ångrade inte båtvalet, Titanic var som ett flytande palats”.  (Anna Johansson/NÖ)

Läs mer i Nya Östis torsdagen den 21 mars 2024.

Borgånejdens musikinstitut med elever från Lovisa och Lappträsk bjöd tillsammans med sina musiklärare Marja Pohjola och Ilona Janney på konserten ”Vid våren” i Lappträsk församlingshem på fredagskvällen.

LAPPTRÄSK Ines Bäckman har spelat piano i tre år och hon framförde ”Hedwig’s Theme” samt ”Pop Ballade”. Tillsammans med klasskamraterna Clara Jordas och Hilda Lehtinen från Kapellby skola, vilka båda har tvärflöjten som instrument, ackompanjerade Bäckman dem vid flygeln i stycket ”Sirkusparaati”. Lehtinen uppträdde dessutom med musikstycket ”Gavotti in C”.

Bland dem som spelat längst uppträdde Pam Sangkavin med stämningsfulla ”Nocturne” vid flygeln.

– Jag har spelat piano i nio år, säger Sangkavin och presenterar samtidigt sin syster Teresa Palokoski.

Systern, som studerat vid musikinstitutet i tre år, framförde ”Pink Panther” vid flygeln. Enni Vickholm hörde också till de elever som spelat piano i cirka nio år, hennes musikval var ”Marionettien marssi”. (Heidi Hurmerinta/NÖ)
​
Läs mer i Nya Östis torsdagen den 21 mars 2024. ​

Den första träffen för barn och ungdomar som är intresserade av den frivilliga brandkårens verksamhet ordnades nyligen i brandstationen i Sävträsk.

LILJENDAL Ett drygt tiotal barn och ungdomar ställde upp med hjälp av föräldrar för att bekanta sig med det som frivilliga brandkåren håller på med tisdagar klockan 17.30−19.

Med på träffen var föräldrar som också kunde bilda sig en uppfattning om vad verksamheten går ut på.

– Det fanns en klar vilja och önskan från barnens sida att få komma hit, säger Minna Törnroos, Jessica Mårtenson och Mandy Pajari. (Tage Fredriksson/NÖ)

Läs mer i Nya Östis torsdagen den 21 mars 2024.

Vill du läsa allt totalt lokalt material från Lovisanejden och Lappträsk som Nya Östis skriver om varje vecka? Köp ett lösnummer, platserna där tidningen säljs hittar du här. På samma webbsida finns uppgifter om prenumerationspriser och kontaktformulär
​

Ledare 14.3.2024

Liljendal, som i dag är en by i staden Lovisa, men som fram till kommunsammanslagningen 2010 var en självständig kommun, hade en gång en slogan som sade mycket om orten. ”Liten, bättre, Liljendal”. Liljendalandan var stark innan fusionen, upplevde kanske sedan en svacka och identitetskris, men ser vi på läget i dag kan vi säga att den goda andan och sammanhållningen i byn inte har försvunnit någonstans. Den har troligen stärkts efter fusionen.

Liljendalrevyn är bara ett exempel på det här. Årets revy ”Blåddrån” är den 46:e i ordningen och vi kan säkert se fram emot ett femtioårsjubileum om fyra år. På scenen står varje år garvade amatörskådespelare som varit med många år, men varje vår kommer också nya förmågor med.

Revyn samlar år efter år stora skaror av kulturvänner från hela Lovisanejden men också från grannkommuner och städer och även från andra håll i Svenskfinland. Den har kanske lite samma samlande effekt som Östra Nylands dåtida och Nya Östis läsarfester. Människor kommer för att träffa vänner och bekanta. I pausen hörs många glada skratt och ett gemytligt sorl. Då revyn pågår uppstår ibland diskreta fniss, ibland rungande skrattsalvor i bänkraderna, varvade med medryckande musik.

Årets revy blev för Nya Östis chefredaktör en ögonöppnare på många sätt. Att allting kändes som förr då vi kom in i Liljendalgården var inget nytt. Mycket av interiören och arkitekturen är såsom de alltid varit, ända sedan danserna i ungdomstiden. Det kändes välkomnande. Lokalen har fräschats upp genom åren, men inga stora ingrepp som skulle ha förstört det genuina har gjorts.

Sedan är det också något med hela andan bland dem som kommer för att se revyn. De flesta känner varandra på något sätt, korta hälsningsfraser byts, ryggdunkningar och handskakningar likaså. Men även längre samtal förs. De kan till exempel handla om knäproteser som det gjorde i lördags då vi satt där i väntan på ambulans.

Att en människa inte blir lämnad till sitt eget öde, ensam i en kal korridor, betyder mycket. För en som har smärtor är 55 minuters väntan på ambulans lång. Men att sitta i Liljendalgårdens aula kändes nästan som att vara hemma, då det utöver nära och kära i publiken också fanns personer från revyns arrangörsförening som stöttade.

Om det stora välfärdsområdets nya rutiner finns det många åsikter, och erfarenheter av dem hann också utbytas i väntan på ambulansen. Litet har blivit stort, men i detta fall fungerade allt slutligen klanderfritt då ambulansen äntligen kom.

Sättet hur vi bemöter varandra betyder mycket. Varenda person som stannar upp och frågar hur du mår gör dig varm om hjärtat.

Första akten tillbringades inne i ambulansen. Servicen var god och det blev till och med några skratt. Andra akten kunde upplevas inne i föreningshuset utan större smärtor.
​
Du som ännu inte sett ”Blåddrån”, ta och gör det. Sex föreställningar återstår och utöver roliga sketcher får du uppleva den sanna Liljendalandan. (Carita Liljendahl/NÖ)